Huvudsakligen Hemifrån

Jag har haft det ganska bra under pandemin. Arbetat hemifrån. Kunnat träffa min familj, som är så liten. Haft en lindrig covid som gav antikroppar och viss trygghet. Tycker mest synd om äldre som känner att de tappar dyrbar tid i livet – och ungdomar som kan uppleva detsamma. Den tid då de ska leka, umgås, studera och hitta nya vänner på nya platser, partners, ha sin stora efterlängtade bröllopsfest etc. Men alla drabbas. Jag kommer att bli av med mitt arbete. De allra värsta sätten känner vi till.  

Oron har funnits och finns. För de allra närmaste – med åkommor, vårdanställning, utomlandsboende. För ständigt återkommande tester och väntan på svar. För andra, för världen och för vidden av det här. 

Längre bort – även om det förstås angår oss – finns svält och krig. Vi här är inte vana vid olösliga problem och den maktlöshet som vi nu har stått inför.  

Hur blir fortsättningen? Det vet vi inte. Men hopp måste vi ha och vaccinet bidrar till det.  

Vad har varit meningsfullt under tiden? Har vi fått nya goda vanor – eller vyer? Fått tänka om? 

Personliga insikter som väckts och blivit tydliga för mig: Att det faktiskt har känts så bra att bara vara hemma, där relationerna visat sig hållbara och humorn har lättat upp – att själva hemmet är så gott – att fysisk aktivitet är ett stort behov och så välgörande efter en dag i stillhet – att naturen ger ständiga upplevelser i de nästan dagliga promenaderna, med enkel skönhet i vackra moln och gator i kvällsbelysning.  

Självklart längtar jag som alla efter att kunna ses som vanligt. Men tät kontakt med de nära har hållits genom telefon och meddelanden. På sociala media delar ett större kontaktnät med sig av tankar, händelser och bilder. Intryck och ögonblick av oväntad samhörighet med dem man känner mindre väl ger sig tillkänna.   

Medvetenheten om att uppskatta det goda i tillvaron har nog förstärkts. Rädslan för vad som kan hända har förstärkts. Eller inte? Vi har lärt oss att vi inte bemästrar allt men att vi klarar mer än vi tror, att mycket går att acceptera. Arbeta, agera, uppträda och umgås med munskydd är ett mycket trivialt exempel.  

 Gud finns med oss fastän vi inte kan förklara varför det svåra sker. I skrivande stund är det Kristi Himmelfärdsdag – en dag för ett mirakel – och eftersom profeter förutspått händelserna kring Jesus så långt i förväg kan jag tro på sådana. En bild på facebook visade gula maskrosor som växte hela vägen längs en mur och lyste som små solar. Trängde igenom den hårda marken. Skribenten – pastor Cissi Glittvik uttryckte att vi kan blomma, hoppas och tränga igenom tillsammans. Jag tänker även på rader av Nils Ferlin – ”rosor slår ut i den hårdaste mark” – där det också handlar om att dela varandras glädje och svårigheter. Det underlättar. 

Kram och Guds välsignelse! 
Maria Mannerland