Man saknar inte kon förrän båset är tomt

Det är ett ordspråk som vi alla kan känna igen oss i efter det gångna året. Aldrig har vi väl så mycket som nu, velat umgås med varandra – men vi får inte.

Coronaviruset styr när, var, hur och vad vi får och inte får göra.

Ingen vill att livet ska vara såhär, men har det varit endast av ondo? Inte om jag ska tro det som hörs på många håll; barn och föräldrar har återupptäckt att man kan ha kul tillsammans istället för att rusa runt på allas olika aktiviteter, många har under enklare former umgåtts utomhus och upptäckt det sköna i naturen, altaner har växt upp som svampar i trädgård efter trädgård, man har t.o.m. kunnat ta det lite lugnt då tiden faktiskt funnits. Gudstjänster och andakter kan ses på nätet från i stort sett varenda församling.

Innan pandemin hördes röster, ganska många, som sa att det var svårt att få tiden att räcka till för den egna återhämtningen. Man längtade efter en tid av lugn så man kunde landa i sig själv och i sin tillvaro.

Och så kom pandemin. Så länge man inte jobbade i t.ex. sjukvården fick man oceaner av tid. Omställningen som vi alla blev tvungna att göra var omvälvande på många sätt. Tiden vi fick ”över” kunde vi inte använda som vi själva ville eller var vana vid.

Under jobbiga tider som begränsar oss upptäcker vi nya sätt att vara människa på. Själv har jag (som så många andra) suttit en bra bit utanför de gamla föräldrarnas hus och fikat medan de suttit i uterummet och tittat ut. Den dag vi får lov att umgås som vanligt igen kommer vi människor förmodligen att likna korna när de släpps ut på grönbete efter en lång vinter i ladugården.

Som det ser ut i skrivande stund kommer vi att behöva hålla i och hålla ut ganska länge till. Allt för varandras bästa. Kan vi använda denna kvarstående tid av isolering till något som gör tiden meningsfull för ande kropp och själ, istället för att låta den vara en tid då allt går på tomgång?

Lena Fransson