Pannben, flås och motivation

”Han ska löna var och en efter hans gärningar: evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet,”

Rom. 2:6–7 (övers. Folkbibeln)

Det är den 23 maj 2015. Klockan är 15:08 och det är en minut till start. En minut där jag hinner känna glädje, förväntan, tvivel och till slut tanken: vem försöker du lura? Du klarar väl inte att springa 21 km! Har jag det som krävs? Vet jag vad som krävs? Är jag uthållig nog?

Det var mitt första Göteborgsvarv. I över ett halvår hade det funnits med i mina planer och jag tyckte jag förberett mig väl. Men förstod jag vad som krävdes? Inte fullt ut, tror jag.

För att springa långt (för mig är en halvmara långt) krävs psykisk och fysisk uthållighet; pannben och flås. Men en förutsättning för att orka träna upp det behövs något än viktigare: motivation. Varför ska jag göra detta?

I bibeln uppmanas vi ofta att vara uthålliga. I tro. I bön. I kärlek, till Gud och till varandra.

Finns det någon likhet mellan att vara uthållig i loppet och att vara uthållig i det kristna livet? Det tror jag. Vi behöver hitta motivationen. Jag tror att vi är lite rädda för att ifrågasätta tron och undervisningen, särskilt vi som fått den med ”modersmjölken”. Men gör det! Ställ ditt ”varför?” och hitta ditt ”därför!”

Ja, jag tog mig i mål på mitt första Göteborgsvarv!

På en tid bättre än förväntat. Tack vare pannben, flås och motivation.

För den som är uthållig i loppet väntar en medalj, kexchoklad och banan.

”Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Var innerligt tillgivna varandra i syskonkärlek. Överträffa varandra i ömsesidig aktning. Var inte tröga när det gäller iver, var brinnande i anden, tjäna Herren. Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen.”

Rom. 12:9–12 (övers. Folkbibeln)

För den som är uthållig i tron och kärleken till sin nästa väntar det eviga livet. För att inte tala om vilket härligt liv vi kan ha redan på jorden… Det kan ju vara motivation nog!

Helena Svensson

• Dela